Poiesis (2010)

Poiesis betyder "att frambringa”. Ordet är kopplat till den fysiska handlingen och åsyftar handlingens verkan som framskapande av tingen i den varseblivna världen. Poiesis användes som ett begrepp av Heidegger för att markera processen i vilket någonting går från icke-vara till vara, genom handling. Hos Heidegger är detta tillblivande genom handling avgörande för förståelsen av varat. Hans fenomenologi tecknar en värld där tingen inte förstås som varande a priori brukandet och handhavandet av dem. Enligt Heidegger är världen inte till som en färdig och given plats vi träder in i och upplever i sin helhet. I stället menar han att tillvaron, vår verklighet, hela tiden formas och omformas av de relationer vi ständigt upprättar och sedan upplöser till allt i vår omgivning, genom vår varseblivning. I synnerhet syftar detta på att tingen genom sinnesintrycken bär med sig mening och funktion och först därigenom uppstår som något varande. Särskilt tydligt blir detta när det gäller de nyttoföremål vi ständigt använder oss av för att utföra alla livets bestyr. Heidegger kallar dessa föremål för don och sätter ett särskilt fokus på vad vårt ombesörjande gör med dessa don. Donet är nämligen inte egentligen heller ett fixerat föremål, utan snarare en struktur som blir till i upplevelsen av att det i det förhandenvarande gör något till oss, eller för oss. Vi ombesörjer donet, som då blir till för att bestyra. Donet definieras alltså av sin ”tjänlighet, gynnsamhet, användbarhet och hanterlighet” (Heidegger, 1992) och är, mer än ett fast föremål, en löslig hänvisning till sitt handhavande. Råkar vi fatta en hammare, som vi grundligt och analytiskt betraktar i alla dess delar, blir den kanske inte ett don, utan en stum materia som vi inte bildar någon relation till. Den upplevelsen kan generera tankar och funderingar som är högst verkliga i sig, men själva hammarens vara finns egentligen inte där. Plockar vi i stället upp hammaren för att den är en hänvisning till någonting vi gör, hamrandet, har en ursprungligare relation upprättats redan innan vi fattat tag i den, där hammaren liksom flutit samman med görandet att hamra i vår varseblivning, eftersom dess donkaraktär inramats av hänvisningen till att bestyra någonting: att slå in en spik i en bräda. ”Hamrandet”, förklarar Heidegger, ”upptäcker självt hammarens specifika ’hanterlighet’” (Heidegger, 1992). Dessa don blir, just för att de är till hands varande, närmast osynliga i vår varseblivning och därigenom så effektiva.

Om man antar att varandet är detsamma som görandet, handhavandet och hänsyftningen, så kan man beskriva det som att donet har blivit till för oss och fått sin speciella varaart genom att det blivit en del av vår varseblivning och därigenom en del av oss. Det Heidegger beskriver är att vi inte förnimmer det vi inte ombesörjer. Varseblivningen är inte en neutral upplevelse av det varande, utan något relationellt som uppstår i det situerade och påverkas av tillvarons förhandenvarande disposition och det som i denna tillvaro går att förstå. Det som en gång varseblivits har så gjorts för att det haft en mening, en bruklighet eller en funktion, och det är därigenom det har gjorts begripligt i sitt vara.

Detta verk tar sin utgångpunkt i handlingen såsom signifikant för tillblivelsen av det varande. Över ett tidsspann utbreder sig handlingar som framkallar ljud. Allting sammanhänger som en sekvens av klanger frambringade ur varats egentliga tomhet till det varande, genom handhavandet av instrumenten. Musiken fokuserar på detta ljudskapande i tid som grundläggande för musikens vara. I viss musik är ljudets källa opak, obskyr och verken beskriver därigenom sig själva som frånkopplade sitt ursprung. Just frambringandet av det varande genom handling är detta verks själva idé. Tillblivelsen av ljud hamnar i blickfånget och processen mellan det icke-varande och det varande, poiesis, förtydligas och ställs fram. Denna musik försöker på så vis romantisera det tillblivande.

REFERENS:

Heidegger, M. (1992) Varat och tiden – del 1. (R. Matz, Övers.; 1 uppl.). Daidalos. (Originalutgåvan publicerad 1927).